Sandra

Imorgon fyller jag år. 19. NITTON fucking år. Big-girl-age, och det passar sig inte just nu.
Jag vill inte vara stor. Jag ser mina drömmar flyga åt helvete när jag inser att jag fyller mitt sista tonårsår imorgon.
Barn fantiserar alltid om sin framtid. Hela tiden ändrar fantasierna form, det går från jag ska bli vetrinär när jag blir stor till advokat och därefter till ekonom och ja hela poängen.
Since jag var i 13-14års åldern har en dela av fantasin var densamma. Typ 20-21, utflyttad, förlovad och bebis. Alltså ska detta hända på 1-2 år. För jag fyller nitton imorgon.
Jag ger upp min dröm imorgon när jag vaknar som 19åring.

Min mamma ställde "frågan" högt idag.
"Undra när du kommer flytta hemifrån .."
Helt plötsligt så säger styvpappa att jag var så liten när han flyttade in, och att jag är så stor redan.
Mamma pratar senare om möbler, hur hon ska byta i vardagsrummet. Säger att jag gillar dem.
"Då sparar vi dem tills du flyttar hemifrån."

Gah, vet inte vad jag egentligen vill komma fram till. Det är äckligt hur jag gett upp de drömmarna.